Eftersom jag nu har startat igång igen från början så kan vi väl passa på att lära känna varandra lite mer. Vad passar då bättre än att berätta lite mer om varför jag börjat blogga igen?
Jag har bloggat till och från i omgångar sedan högstadiet. Ett tag drev jag en hästblogg som faktiskt var en av länets största på just den plattformen i alla fall. Men oftast har jag skrivit om livet, just där jag är där och då.
I perioder har skrivandet helt fallit bort eftersom livet blivit för mycket och jag har inte haft tillräckligt med tid. Men jag kommer alltid tillbaka. Det är som att min själ behöver den där stunden av lugn framför datorn att bara skriva om det jag känner för i stunden. Det är en slags “self-care” för mig. Andra lägger pengar, tid och energi på annat för att må bra.
Men varför inte bara skriva dagbok då? Varför publicera offentligt för alla att läsa? Jo, på det har jag faktiskt ett bra svar. För jag har skrivit fysisk dagbok också. Det är också skönt att få ur sig de där innersta tankarna och sedan kunna lägga dem ifrån sig. Men man får ingen kontakt med andra människor på den vägen.
För 3,5 år sedan lämnade jag en destruktiv relation och bröt upp med “mitt gamla liv” helt och hållet. Jag har ingen kontakt med någon från den tiden längre, eftersom jag inte vet vem som har kontakt med min förövare och inte. Jag lämnade helt enkelt allt bakom mig och började om. Det bästa beslutet jag någonsin tagit, men det blev också väldigt ensamt.
Ensamhet är inget som skapar obehag för någon som vuxit upp med en arbetsnarkoman till förälder, jag är programmerad att trivas i mitt eget sällskap redan från början. Men när barnen kommit in i bilden påverkar det mig mer att vi inte har något större kontaktnät runt oss. Det blir inga stora julfiranden, inga midsommarmiddagar där massor av barn springer runt och leker tillsammans medans de vuxna pratar om ditt och datt. Det blir inte de där stora sammanhangen liksom.
Och egentligen tror jag inte barnen bryr sig. Inte nu i alla fall, när de är så små fortfarande. Dessutom så känns det redan som att det är “familjen annorlunda” som kliver in när vi ska på restaurang till exempel, trots att vi ännu så länge bara är 4 personer. Men jag vet inte, kanske kommer det att påverka dem i det långa loppet?
Hur som haver, bloggen är inte ett sätt för mig att försöka bygga ut mitt kontaktnät egentligen. Däremot är det ett sätt att känna mig mindre ensam. Mitt mål är att försöka bygga upp ett slags community runt bloggen som alla som vill kan dra nytta av. Jag önskar att kommentarsfälten på mina sociala medier kommer att bli mötesplatser för andra som relaterar till mitt innehåll och att människor får kontakt med likasinnade genom dem. Om så bara för att skicka relaterbara memes till varandra på instagram en vaken natt med sjukt barn typ.
Jag flyttade för 2 år sedan med min familj till en stad där vi inte kände någon. Och att knyta kontakter här har varit allt annat än lätt. På öppna förskolan tittar alla på mig som om jag vore något som katten släpat in. På dansskolan när föräldrarna väntar utanför medan barnen dansar är det samma sak. Jag passar liksom inte in i mallen och därför får jag ingen kontakt med andra människor, antar jag. När det blir så tillräckligt många gånger så slutar man liksom försöka. För det är mindre smärtsamt för mig att stå lite utanför än att gång på gång misslyckas med att få kontakt. Förmodligen för att jag trivs i ensamheten. Andra, mer extroverta personer, tänker nog tvärt om.
Så för att knyta ihop den här säcken – anledningen till att jag bloggar är för att minska ensamheten hos föräldrar. Att vara förälder är det svåraste men också det finaste vi gör med våra liv. Att förenas i den uppgiften tycker jag vore underbart.
Lämna en kommentar