Det här inlägget är så svårt att skriva. Var börjar man?
Förr kände jag bara skam över att det var mitt fel att det blev som det blev. Nu känner jag lika mycket skam över att jag inte tänker på dig varje dag. Det slog mig i hissen för någon dag sedan, att vi faktiskt har fyra barn. Och skammen kom som en käftsmäll. Hur kan man glömma något sådant?
Du kom alldeles för tidigt. Jag tror att jag var i vecka 7 eller 8. På jobbet. Jag hade varit hos gyn på förmiddagen och man hade sett att ditt hjärta slog så fint. Men jag fortsatte blöda och det tilltog. Tänkte att det hade väl med undersökningen att göra. Det var inte det. Helt plötsligt var du här. Ungefär lika stor som min handflata. Man kunde se alla anlag som skulle bli en liten person. Men det blev du inte.
Nu borde jag vara lycklig eftersom vi har vårt lilla regnbågsbarn Sune. Livet borde kännas som att man svävar på moln. Och det gör vi verkligen. Men jag tänker på dig också.
På vem du hade blivit, om det inte gått åt skogen. Du hade varit lite mer än ett år nu. Och Sune hade kanske aldrig kommit istället. Så svårt att förstå.
Jag undrar fortfarande vad som hände. Gjorde jag något fel? Jag jobbade alldeles för mycket, det vet jag. Slarvade med folsyran. Och hur mycket jag än vrider och vänder på det så kommer jag aldrig få något svar. Det var inte menat helt enkelt.
Det finns studier som visar på att alla graviditeter en mamma går igenom lämnar DNA-spår i mammans kropp. Det gör mig lite glad. På det sättet så finns du fortfarande med mig.
Och vem du än skulle blivit, var du än är nu, så vill jag tro på att du blir väl omhändertagen. Jag tror att det finns en himmel och jag tror att du är där med alla dem som vi älskar. Jag tror att farmor, gammelfarmor, gammelmormor, gammelfarfar och bonusgammelmorfar och alla våra andra släktingar som redan vandrat vidare turas om att ge dig all den kärlek du förtjänar. Det gör ont på ett särskilt sätt när man får säga hejdå innan man hunnit säga hej, men som en gammal psalm lyder: ”Och tills vi möts igen, må Gud hålla. Hålla dig, i sin hand”. Tillsammans med alla våra släktingar såklart.
Vi ses i nästa liv, lilla ängel.
Lämna en kommentar