Jag gillar inte att döma andra föräldrar. Alla gör på sitt eget sätt och gör det som man anser är bäst för sitt eget barn. Det är svårt nog att vara förälder idag, vi behöver inte kasta dömande blickar på varandra i tid och otid. Ni kommer tycka att den här texten är dömande, men det är inte min mening. Jag är bara genuint nyfiken på hur andra tänker ibland. Ha det i åtanke när ni läser, är ni snälla.
I en butik häromveckan hörde jag två föräldrar på olika sätt neka sitt barn att köpa ett par skor, men helt utan att använda ordet nej. Med sina mjukaste röster använde de argument som “men du har ju så många fina skor hemma” eller “De är jättefina men vi skulle handla det här idag”. Men aldrig ordet “NEJ”. Varför? “Gentle parenting”-vågen? Och jag tänker på de vittnesmål jag själv tagit del av från bl.a. förskolepersonal som hävdar att de ser direkt om barn blivit uppfostrade med utpräglad Gentle parenting aura. De barnen är utåtagerande, slåss, förstår inte gränssättning osv.
Nu menar jag inte heller att gentle parenting är fel. Det finns dem som lyckas väldigt bra med den metoden. Men inte genom att inte sätta gränser och låta barnen göra som de vill. Jag tror etiketter är farliga inom föräldraskap. Man blir så mån om att hålla sig i ett specifikt “fack” för det är det som gäller just nu. Då kanske man tappar fokus på vad som fungerar och inte för ens egna individer?
På en dansuppvisning såg jag en förälder som varje gång åldersgrupp 3-5 skulle dansa, följde med ut på golvet och “dansade” (läs satt på huk och rörde sig lite stelt emellanåt) med sitt/sina barn. Och visst, det var en dansuppvisning. Mycket folk, mycket nytt och en situation barnen inte alls är vana vid. Jag fattar att det krävs visst stöd. Men det väcker ändå tankar i mig. Barnen dansade ändå och såg ut att ha roligt vilket gjorde att jag fick en känsla av att den här föräldern själv hade svårt att släppa kontrollen? Återigen, inte dömande, utan jag är bara nyfiken.
Tänker man att det här ska hjälpa barnen på något sätt? Om vi nu tänker oss att målet så småningom är att alla barn ska bli självständiga individer. Det kan ju vara redan där jag är ute och cyklar, det kanske inte är de här föräldrarnas huvudfokus helt enkelt. För mig är självständighet viktigt. Men i vilket fall, tänker man sig att “curlande” eller kanske rent av daltande, ska hjälpa barnets utveckling?
Världen som vi sätter våra barn till idag är långt ifrån ofarlig. Det är faror som lurar kring varje hörn, av olika karaktär. Men blir barnen rustade för allt det genom att vi skyddar dem till varje pris? Att vi behandlar dem som bebisar nästintill?
Jag sitter inte på något facit. Mina rädslor för vad barnen kan komma att bli utsatta för håller mig också vaken om nätterna. Men ju äldre barnen blir, desto mer kan man ju diskutera och resonera med dem. Och mitt tillvägagångssätt är just det, en öppen och ärlig diskussion kring saker och ting som bottnar i barnens egna frågor, funderingar och intressen. Stora känslor får i möjligaste mån ta den tid och plats de behöver. Jag resonerar aldrig med våra barn i fullt meltdown-läge. Jag har provat, det är omöjligt att nå fram. Istället försöker jag prioritera närvaro. Att fysiskt finnas tillhands på det sätt som barnen själva önskar. Ibland sitter vi rygg mot rygg, ibland sitter de i mitt knä, ibland gör vi något annat. Men deras behov av utrymme/närhet är liksom själva grunden. Är det verkligen så bra då? Jag vet inte. I min mage känns det rätt i alla fall, precis som andra föräldrars val säkert känns rätt i deras magar.
Men jag funderar ändå. Jag skulle så gärna vilja förstå hur de som tänker annorlunda resonerar.
Det här inlägget blev verkligen rörigt. Det känns som att jag bara snuddar vid olika saker och hoppar från ämne till ämne. Vi kanske ska djupdyka i vart och ett? Vad tänker ni som läser? Berätta gärna i kommentarerna.
Lämna en kommentar