Klockan är runt lunchtid. Det är tisdag och jag har precis avslutat en skrivning i skolan på 3 timmar. Som vanligt var jag naturligtvis förberedd på vad jag skulle göra och hade rätt material med mig…INTE. Informationen om att man fick ta med datorn hade helt flugit mig förbi och det resulterade i 16 handskrivna A4-sidor. Och skrivkramp. Pust.
På agendan nu står snabb handling och postande av ett paket. Först går jag till förbutiken som inte ens är ett postombud och får känna mig lite dum. Tjejen på andra sidan disken förklarar att hon tyvärr inte kan hjälpa mig, men hänvisar till andra butiker som kan. Hon var väldigt trevlig. Kanske såg hon badbollen innanför min jacka och kunde relatera, hon var också gravid. Jag tackar för mig och flyttar fokus till dagens andra göromål.
Vid självscanningsstationen i början av butiken kryllar det med folk. Alla står huller om buller och det är svårt att ta sig fram för det är ingen som riktigt flyttar på sig när man kommer nära. Jag tar mig till slut in i butiken och kryssar fram mellan hyllorna. Handlar lite snabbt allt som står på inköpslistan. Det är mycket folk i butiken även om det är mitt på dagen, mitt i veckan. En viss ovana märks bland de andra kunderna tycker jag, de vet inte riktigt vad de vill ha eller var de ska hitta det. På några ställen har två par stannat och ser ut att ha kanske årtiondets möte. Och jag känner mig liksom iakttagen vart jag än går i butiken. Som om en gammal tavla där ögonen följer med när man rör sig hänger på varenda hyllplan…
Nåväl, handling avklarad, nu styr vi mot posten. Sagt och gjort, när jag kommer fram dit passerar jag den lilla cafébords-delen som hör till förbutiken. Det är knökfullt med folk. Överallt, på varenda stol, sitter det som en liten uggla och tittar direkt på mig. Och helt plötsligt slår det mig.
Jag handlar på pensionärernas prime-time!
Inte konstigt att de alla försöker få en glimt av den leopardmönstrade mammakorven med ben, som sakta vaggar fram som en gammal fiskebåt över golvet. Håret står åt alla håll, glasögonen immar igen när jag andas och att målmedvetet ta mig fram tar all kraft jag har så mitt ansikte ser nog ungefär ut som grinchens. Jag är det största spektaklet de sett på länge! Paketet kommer så småningom iväg. När jag nu lyckats lista ut vad min känsla av iakttagelse handlade om så ler jag lite smått för mig själv.
Jag hoppar in i bilen, åker hem och sätter mig och skriver ner denna otroliga händelse. Tänk vilken skillnad en liten mammakorv kan göra i en pensionärs liv!
Lämna en kommentar